Flyttar nu.

Här är min nya blogg.

Därav tystnaden.

Jag har varit väldigt inaktiv här, det är för att jag egentligen vill ha en egen domän och försöker ordna med det nu. Det känns så oinspirerande att blogga när man egentligen vill göra det på ett annat sätt.

Men jag ska fixa det där och sen kommer jag att komma tillbaka med kraft och kräm.

Betyg.

Nu kommer jag låta som Blondinbella men en sak jag kan störa mig otroligt mycket på när det gäller Sverige är den otroliga rädslan för konkurrens och att poängtera att vissa människor är bättre än andra på vissa saker. Detta är något som syns väldigt tydligt i det svenska skolsystemet, till exempel så har jag många vänner som varit med om att de inte fick läsa vidare eller komma för långt i matteboken för att inte hamna för långt före sina kamrater, något som lyckligtvis aldrig hände mig. För mig var problemet snarare att uppgifterna som sådan var alldeles för outmanande.

Jag minns hur glad jag var när jag fick mitt första betyg, när jag kunde se svart på vitt hur duktig jag faktiskt var på vissa ämnen. Det var en form av bekräftelse jag uppskattade väldigt mycket.

Iden med att ha en allmän skola måste ju vara att öka kunskapen i samhället till max och att motivera duktiga elever att bli bättre. Visserligen finns det dem som hävdar att inbördes konkurrens inte löser detta, men all erfarenhet av den mänskliga naturen jag har är att folk gillar att tävla och att vara bra, det kan man ju tycka vad man vill om men jag anser det svårt att motbevisa. Visserligen är det trist för folk som är sämre men det finns gränser på vilka uppoffringar man kan göra för det övriga samhället till förmån för de som inte är lika duktiga. Dessutom är skolan inte allt,  det är väl kanske den synen man måste ta tag i först och främst om man önskar att de som presterar sämre ska få bättre ”självkänsla”.

Jag tycker inte att de sämre eleverna ska ha rätt att sänka hela klassen, som det tyvärr ser ut nu. Det gör att vi missar fantastiska kompetenser och får dessutom folk att bli skoltrötta i hög utsträckning. Jag skolkade själv bort halva nian för att jag upplevde allt som tråkigt och detta märktes inte ens på mina betyg (jag hade MVG i alla ämnen utom två).

Ett annat tips kan ju vara att öka antalet valbara kurser i grundskolan, typ ge folk en möjlighet att välja extra engelska istället för moderna språk, som ofta bara är en överflödig kurs då man läser den alldeles för kort tid för att få något ut av den. Jag skulle gärna se att man tog bort obligatorisk hemkunskap, bild och form, idrott och slöjd och istället lät eleverna styra mer själva över den tiden, inte för att jag underskattar kreativitetens positiva inverkan på lärandet men det är knappast livsnödvändiga kunskaper man får på de lektionerna, varför jag tycker man borde kunna välja bort dem till förmån för annat.

Sen kan väl även jag tycka att betyg från fyran är lite att ta i, men från sexan absolut. Ett valbart omdöme med motivation från årskurs tre eller fyra skulle kanske också vara på sin plats, inte minst för föräldrarnas skull.

Rätten att slippa.

Något som ofta åberopas i rökdebatten är folks rätt att slippa cigarettrök i diverse sammanhang. Jag vill för det första påpeka att det är ett argument som skulle kunna appliceras på alla situationer där någon uppfattar något som störande, t.ex. min rätt att slippa skrikande barn på tunnelbanan(det finns få saker som kan få mig att hata så mycket som en skrikig unge efter en lång skoldag och det är nog inget jag är ensam om heller). De flesta fattar nog vilket absurt samhälle som skulle uppstå om alla alltid skulle ta hänsyn till allas rätt att slippa något bara för att det går emot deras personliga preferenser.

Men förutom det så kan rätten att slippa något man finner störande aldrig vara större än rätten att få göra vad man vill med sin egen kropp, förutsatt att det man gör inte direkt inskränker någon annans frihet över sin(vilket det ju knappast gör om det bara uppfattas som ”störande”). Sen har man vissa kollektivt framtagna regler i ett samhälle, som att man inte får knarka. Dessa regler är ofta rimliga, de flesta fattar att bruk av heroin har såpass stora negativa konsekvenser för individen, dess närstående och hela samhället att de går med på den här regeln. Vissa regler är mindre rimliga, som förbud mot cannabis som troligen kostar mer än det smakar.

Grundidéen är att människors rättigheter till sitt eget liv går först och att samhällsnyttan kommer i andra hand. Förbud av olika substanser eller beteenden måste kunna motiveras med att de fyller en väldigt stor nytta för samhället i helhet. Alternativet hade varit att man som utgångspunkt hade att staten äger allt och alla och att de endast på grund av goda skäl kan släppa det ifrån sig. Jag föredrar att äga mig själv, men jag inser att min självbestämmanderätt kan komma att begränsas för samhällsnyttans skull och det är något jag accepterar. Däremot vill jag att det ska finnas goda belägg för en begränsning, till exempel att beteendet som förbjuds skadar samhället såpass mycket att nyttan i att förbjuda det vida överstiger det upplevda frihetsbrövandet.

Alternativt att en inskränkning av min frihet leder till en ökning av allas frihet, ett typiskt exempel på detta är fri skolgång: det är förvisso en inskränkning av min frihet att betala det som krävs för skolgången, men å andra sidan är det ett system som skänker både mig och andra i samhället frihet att bli vad de vill. Det är dessutom i regel hela samhället till del att ha ett välutbildat folk, det får saker som politik att fungera bättre genom att göra utrymmet för populism mindre, dessutom ger det ett mer levande offentligt rum, en mer levande konstvärld och bättre vetenskap, eftersom fler människor får möjlighet att ta vara på sina eventuella talanger.

Men om den personliga friheten inskränks till ingen nytta så har man bara förlorat. Man har skapat ett mer intolerant samhälle eftersom människor vänjer sig vid att irriterande och normbrytande moment försvinner ur deras liv och man har dessutom fått en grupp människor att känna sig ofria till förmån för en lättirriterad skaras bekvämlighet.

Jag tror att det är bra att exponeras för saker man ogillar, detta för att det kan ge insikt om att alla människor värderar saker och ting olika och att tolerans är att föredra som lösning i många frågor. Betänk det faktum att en vettig människa aldrig skulle säga till en mor med ett skrikande barn att avlägsna sig från platsen, trots att barnskrik troligt är minst lika skadligt för öronen och humöret som passiv rökning är för någons lungor.

Låt mig röka ifred.

Cigaretter eller tobak i största allmänhet är inte bara en drog, det är för många ett trevligt inslag i vardagen. Personligen älskar jag att ta en cigarett efter maten, efter träningen eller tillsammans med mina vänner. Det är avslappnande, trevligt och gott. Man kan väl säga att samma sak gäller för kaffe och choklad som för cigaretter; det är en ganska mild drog men ändock en drog, det är beroendeframkallande och skadligt i för stora mängder, men det är ett trevligt inslag i våra liv, dels för att det kan vara en social aktivitet (dricka kaffe kan ju i alla fall vara det), dels för att det smakar gott och dels för att den där kicken det ger oss kanske behövs trots allt. Att ta en cigarett är inte bara ett tvång som uppstår på grund av ett beroende, det är något som är möjligt att uppskatta för rökaren. Det är något som kan höja rökaren livskvalité.

Därför blir jag så förbannad när jag ser alla de här förslagen om rökförbud. Det handlar inte om mig själv, för jag vill ändå sluta och skulle personligen bara tjäna på ett rökförbud på uteserveringar. Men faktum är att ingen skadas av passiv rökning som sker utomhus, kanske att du blir skadad om någon röker i det hem du bor i dagligen, men även då är chansen ganska liten. För det första är det framförallt värmen i röken som skadar lungorna och röken hinner troligen svalna innan du mot förmodan andas in den. Ännu mer absurt är att gamla människor ska bli hindrade från att röka i sina hem av hänsyn till hemtjänsten, det är ett maktmissbruk utan lika från statens sida.

Man må tycka att rökning är otrevligt, äckligt och onödigt men så tycker många människor om många saker. Jag anser till exempel att fetma är otrevligt, äckligt och onödigt, men det gör det inte motiverat att förbjuda godiskonsumtion eller feta människor på stan. Det finns gränser för hur mycket folks uppfattningar om vad som är passande kan begränsa individers frihet, jag tycker visserligen att den gränsen är passerad för länge sedan, men man behöver inte överdriva. Om det är någon som är egoistisk så är det inte rökarna, det är de moraliserande idioterna som försöker hindra min frihet att göra en för dem högst ofarlig sak på offentliga platser bara för att dem personligen ogillar min ovana som är det.

Om det är så att ditt agerande direkt skadar en annan människa så är det motiverat att förbjuda det, men rökning på lekplatser och uteserveringar gör inte det. Möjligtvis så kan någon tycka att det är irriterande, men om man började ta hänsyn till sånt så skulle godtycket inte veta några gränser.

Dödsstjärnan.

Vid frukostbordet diskuterar jag, Boel och vårt fosterbarn Nikolai hur mycket 100 kronor är. Boel tycker det är mycket pengar, Nikolai tycker det är lite.

Nikolai: ”hundra kronor är faktiskt inte mycket, för man kan inte köpa dödsstjärnan för det”.

Femtusen kronor däremot, det kan man köpa dödsstjärnan för.

Allmänutbildningen.

Min lillebror Elis när vi snackar om blockaden utanför Berns: ”vad är facket?”

Svar.

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om Lars Vilks, jag tänkte svara på den i ett inlägg.

jag är själv inte troende på något plan, mer än att jag hoppas på att något sådant som karma existerar. men jag blir ändå avigt inställd till det du skriver.
att se så pass dömande på religion tror jag inte gynnar någon. jag ser tro som någonting väldigt personligt & ingenting man någonsin ska behöva förklara. det är inte som att välja en gymnasieutbildning där man kanske borde ha koll på vad alla andra innebär, så jag förstår inte argumentet om att man borde sätta sig ner med små informationsblad om alla möjliga religioner som finns där ute [eller i alla fall de fem världsreligionerna enligt dig] & läsa på som inför ett högskoleprov innan man väljer ‘sin tro’.
& att dra så många över en kant är aldrig bra. visst tusan finns det tokiga muslimer, men det finns samtidigt även ett bra antal tokiga ateister utbildade i ett skolsystem som grundar sig delvis på kristna värderingar. extremistgrupper, visst. men en hel religion?
jag tror det är bättre att flytta sina ramar en bit utåt istället för att stänga in sig innanför & vara så säker på att det man själv tror är fullkomligt riktigt. vilket gäller både troende & icke-troende människor.

Att vara religiös är att acceptera en världsbild som saknar bevis över huvud taget. Att tro på en gud är precis lika ogrundat och orimligt som att tro på enhörningar, kentaurer, talande getter eller något annat fantasifoster direkt taget ur luften. Man kan alltid referera till sina personliga andliga upplevelser, men det är som att referera sin tro på talade getter till att man såg en get tala en gång i en dröm, alltså någon som hos de flesta skulle uppfattas som ett tecken på galenskap. Alltså, jag skulle just nu kunna hitta på en gud och en morallära och den skulle vara precis lika trolig som vilken religion som helst.

Jag förstår inte varför val av religion inte skulle vara som att välja gymnasieutbildning, om inte viktigare. Det är ju ett trossystem som man ska följa hela sitt liv och då tycker jag att man ska lägga lite mer ansträngning på att välja rätt än att bara ta det ens föräldrar tror på. Dessutom var ju problemet jag beskrev det att många säger att de funnit sin egen tro, när förvånande många av dessa väljer samma som sina föräldrar eller sin omgivning. Då tycker jag inte att man kan påstå att man valt sin egen religion om man inte läst på noga. Givetvis finns det undantag, som alltid. Jag ser ingen anledning till att alltid påpeka det när det är uppenbart för läsaren att min text bygger på generaliseringar.

När det gäller argumentet att många religiösa är sekulära så kan jag dels säga att det i mångt och mycket är en populär men tyvärr felaktig uppfattning. Givetvis finns det dem som är vettiga och religiösa men en merpart av alla troende muslimer (och säkert när det gäller andra religioner också) är vad man här skulle kalla extremister; människor som ställer sig bakom sharialagstiftning, självmordsbombning och liknande väldigt ickesekulära värderingar*. Moderat religiositet har dock fortfarande problemet att man accepterar en världsbild som saknar belägg. Dessutom är moderat religiösa så att säga både misslyckade ur ett religiös perspektiv, då de inte följer guds ord, och misslyckade ur ett vetenskapligt perspektiv, då de tar till sig en världsbild det inte finns belägg för. Faktum är att många religioner bygger på en helig skrift, typ bibeln eller koranen, det är i grunden där religionens värderingar klargörs. Om man är religiös så binder man sig i regel till en tolkning av någon skrift och om man bryter mot den är man ju faktiskt en dålig troende. Det finns ingen anledning att binda sig till en specifik religion om det man egentligen tror på är andlighet och ett ospecificerat ”mer”.

Jag hävdar att man kan få alla de positiva delarna av religion, det vill säga gemenskap, ett rimligt moralsystem av följa och andlighet från andra betydligt mycket mer underbyggda och rimliga läror, till exempel filosofin eller valfritt mindfullnessgrejs. Därför fyller religionen idag ingen funktion som en positiv kraft i människors liv.

Om det nu visar sig att jag har fel och det faktiskt finns en gud så är för det första sannolikheten för att det är just den jag tror på väldigt liten, då det finns hur många hypotetiska gudar som helst, med andra ord känns det ganska meningslöst att ägna sitt liv åt ett bibehålla en livsstil som jag sannolikt inte får något för istället för att satsa på att vara så lycklig som möjligt och göra mina medmänniskor så lyckliga som möjligt i nuet. Jag tror att det är ett val jag kommer vara nöjd med.

Men ärligt talat så förstår jag inte varför jag ska visa respekt för något som är ogrundat, inte behövs och har skapat och fortfarande skapar några av de största konflikterna i mänsklighetens historia. Kommunismens eller nazismens mord är INGENTING i förhållande till religionens mord. Jag kommer aldrig att respektera en människa som helt oproblematiserat accepterar en världsbild som saknar bevis och dessutom har lett till några av de största folkmorden genom historien och det ser jag inte någon anledning till att göra heller.

*Källan till detta påstående är The end of Faith av Sam Harris, mer specifikt kapitlet The problem with Islam.

Konspirationsteorier i mitt hjärta.

Alltså, om det finns något jag verkligen inte kan annat än skratta åt så är det konspirationsteorier som inkluderar judar, 11 september eller förintelselägrens vara eller ickevara. Framförallt 11 september, alla konspirationsteorier kring det datumet är så jävla lustiga.

Med andra ord så tycker jag att den här centerpartisten, som tror att en grupp bestående av 13 sjukt rika judiska familjer står bakom 11 september, förintelselägren, mordet på Anna Lindh och Estonia-katastrofen är jävligt lustig. Jag skulle fan inte banga på att ha honom i riksdagen, det är ju knappast som om han kommer komma någonstans med detta ändå, men han kanske kan langa lite fin underhållning om inte annat.

Frågan är dock varför detta inte uppmärksammats fören nu, om sidan nu legat upp i flera år. Lite bättre koll än så borde centern ha på sina medarbetare kan man tycka. Eller så skiter de bara i det till media uppmärksammar, månne?

Alla dessa jävla måsten.

Jag orkar inte, mycket snart ”måste” allt detta hända, för annars blir jag fan galen.

1. Sluta vara eller åtminstone sluta se mig själv som den ofräschaste och fetaste människan på jorden.
2. Skaffa en kamera.
3. Göra klart mitt förbannade skolarbete.
4. Skaffa ett jobb, i alla fall någon slags ströjobb.
5. Skaffa körkort.
6. Ta mig själv i kragen och skaffa ett liv.

Fast det räcker fan i mig att det händer något över huvud taget. Jag orkar inte gå omkring i detta vakuum av ickeaktivitet längre och ändå är jag oförmögen att ta tag i mig själv.

Så nu är det fan bara att ta mig i kragen. Jag kan inte längre skylla på att jag är ”deprimerad” allra minst inför mig själv. Det håller inte längre.