När man var liten så hade man favoritfärger. I alla fall på mitt dagis. Killarnas brukade vara blått och tjejernas rosa. Ibland var det rött för killarna, rött som blod. Men då sade brudarna att rött var kärlek, och det var ju töntigt, så då bytte killarna tillbaks till blått.
Hursomhelst så hade jag en kompis där. Hon var en riktig snällis. En sådan som flyttar på sniglarna som kryper över gatan så att de inte skall bli överkörda. I alla fall så tyckte hon hemskt synd om färgen brunt, eftersom ingen tyckte den var fin. Den enda lösningen var att ha brunt som favoritfärg, och detta offer gjorde hon alltså helt utan egen vinning.
Det här är fan i mig det enda exemplet på ren och skär godhet jag stött på. Jag ser det som helt otänkbart att hon skulle kunna få ut någon egen vinning av det hela. Det är synd att jag inte fattade vad det var då, utan bara tyckte det var konstigt. Men såhär i efterhand kan jag fan bli lite tårögd av att tänka på det.
2 svar so far ↓
Sonia // augusti 19, 2008 vid 12:49 e m |
Hon har antagligen sett för mycket av världen vid det här laget för att kunna berättiga sådan godhet. Eller? Synd, i sådana fall.
Hilda // augusti 21, 2008 vid 4:59 e m |
Är det Mathilda?