G berättar om sin helg.

En morgon när jag kommer till skolan sitter G där. Han berättar om sin helg, om hur han firat sin mammas fördelsedag. Han berättar att hans syster stod och lagade mat i köket hela dagen, och avslutar med att säga: ”Och då sa mamma: ”vilken god mat ni har lagat”, så då nickade jag snabbt och sa: ”det var så lite så”, för det var det ju” sen skrattar han sitt väldigt otrevliga höhö-skratt. Resten av killarna som sitter vid bordet, varav några är mina vänner, uppföljer med egna anekdoter och uttalanden i samma stil.

Om jag hade en pistol hade jag skjutit G på fläcken. Inte för att jag hatar just honom, utan för att han varje dag påminner mig så förbannat mycket om skillnaden mellan kvinnor och män. Om att det är helt socialt acceptabelt med kvinnoförtryck, även om det för det mesta döljs under ett ”skämt”. Om att han, trots sin påfallande idioti, kommer undan med i princip vad som helst utan att ses som dum i huvudet*, för att han är man. Om jag skulle uttrycka mig på samma sätt som han gör skulle mitt sociala anseende vara för evigt förstört.

*Herregud, snubben tycker att köttindustrin är okej för att djuren ”ändå inte vet någon annan verklighet” än att vara inlåsta och brutal misshandlade. Detta uppkom alltså när vi diskuterade de absolut mest extrema fallen av oetisk köttillverkning, inte rörande kött överlag.