Distans.

Igår lyckades jag faktiskt få en smula distans till min feministilska. Det hade absolut inget med Empan att göra, fakiskt. Men jag kom fram till att jag kan bejaka min kvinnlighet i ett enda sammahang, utan att det är ett problem, och att det räcker alldeles utmärkt. Annars kan jag gå omkring och bara vara mig själv. Det kändes fint att inse, för det betyder att jag slipper ha ångest över min grymt stereotypa kvinnlighet med vissa personer.

Det förändrar dock ingenting. Jag tänker köra på som vanligt. Jag är, och kommer alltid vara, en jävla feministfita.