Kärnkraft: ja tack.

Jag tycker att det är så jävla vackert att vi äntligen brytit upp de där kärnkraftslagarna. Samtidigt fylls jag med en liten sorg. Varje Svensk som är intresserad a sin historia bör känna till kärnkraftsrösningen 1980, då man till en början skullerösta mellan alternativ 1 och 2, där det ena sade bestämt nej till kärnkraft, den andra tyckte att det var lungt. Sedan infördes kanske-linjen, där man kunde rösta om man tyckte att man kanske kunda bygga några fler reaktorer, men att de skulle försvinna i sinom tid. Det sista alternativet vann.

Givetvis skedde ingen avveckling att tala om, resultatet slog istället ut i någon form av kanske, eller ett: “vi skjuter upp det till senare”. Med facit i hand så var det enda som hände att vi fick en tidsfrist i frågan. Det är ganska tragiskt, tycker jag, att folkets röst har betytt så lite. Hela det sista alternativet var ju som ett fult retoriskt knep, liksom. Ett utnyttjande av skräcken för att bestämma sig.

Jag firar hursomhelst kärnkraften. Det är det enda rimliga alternativet till oljekraft just nu. Alla som påstår att “det bara är att bygga ut vind, sol och vattenkraft” ställer jag mig mycket skeptisk till. Inte så att jag tvivlar på möjligheten att göra de i framtiden, men jag tvivlar på att det skulle kunna ske med så stor effektivitet som är nödvändig*. Därför är kärnkraft bra, för att det ger oss något att försörja oss på i övergångsfasen mellan fossila bränslen och förnyelsebara energikällor. Dessutom är det coolt med atomklyvning, vilket bara är ett plus i kanten.

* Jag är fortfarande miljöhotsskeptiker, men regeringen tror på miljöhotet, så det intressanta för mig är att diskutera hur rationella deras beslut är utifrån deras agenda.