Min släkt.

Det finns få saker som fascinerar mig så som min släkt. De är alla väldigt trevliga, utan att för den skull gå över till att bli mjäkiga. De är alltid glada och alltid intresserade av allt mellan himmel och jord.

När jag kommer in innanför dörren så sätter de genast igång med spontana lekar. Den här gången hade de någon liten grej man snurrade på, för att sedan kasta iväg, så att de andra i ringen kan fånga. En typisk sån aktivitet som vilken 15-åring som helst hade uppfattat som extremt töntig, men inte min kusin. Hon leker glatt med sin mor och hennes syskon.

De verkar verkligen ha det genuint trevligt på alla släktkalas. Jag är helt fascinerad. Det är inte så att ja tycker det är det minsta otrevligt att vara där, verkligen inte. Men min släkt är ett under av positivitet och trevlighet. Det finns inga ömma tår, inga jobbiga frågor. Alla bara klampar på, stojar och ger varandra hjärtliga komplimanger. Och så sitter jag där, ensam i mitt hörn, och lyssnar på musik och tar bilder.