Att dra svennigheten till sin spets.

Ibland när jag åker till skolan så tar jag en buss som en tjej i min klass också brukar åka. Det är en tyst och tråkig tjej, som jag inte har den minsta lilla lust att konversera med. Hon har inte heller någon lust att konversera med mig. Detta vet vi båda om.

Men när jag kommer in på bussen och ser henne så tittar hon envist ut genom fönstret, trots att det är så otroligt uppenbart att hon vet att jag vet att hon har sett mig. Det är väl ändå ett av de mest oartiga sätten man kan hantera situationen på? Jag skulle ändå inte ha stigit fram om talat med henne, men jag tycker ändå att en liten nick med huvudet kan vara på sin plats. Annars blir ju situationen bara konstig och pinsam.

Alltså, om det är en person som jag vet brukar komma fram och prata med mig så hade jag också kunnat välja att låtsas som om jag inte sett den. Men om man nu faktiskt inte löper någon risk att råka ut för det kan man ju lika gärna vara lite artig och åtminstone hälsa. Det är nästan så jag funderar på att gå fram och prata med henne om typ grabbar och knark, bara för att straffa henne för hennes oändliga svennighet och omotiverade oartighet.