Jag och ätstörningarna.

Jag har aldrig känt att jag velat skriva något om det här innan, eftersom det har varit för personligt. Jag har även varit rädd att påverka andra till samma sak. Men nu är det såpass långt borta att jag kan ta mig an ämnet.

Jag läste nyss igenom min gamla dagbok. Det är inte fören nu, när jag verkligen kommit ifrån hela skiten, som jag inser hur ätstörd jag faktiskt var för två-ett år sedan. Minst hälften av alla inlägg kretsade kring mat. Jag läser mina anteckningar på hur mycket jag åt.

Frukost: ett halvt glas yoghurt

Lunch: grönsallad och lite yoghurtsås

Mellanmål: 2 äpplen och en mandarin

Middag: 2 st kokta morötter samt 2 msk gräddfil

Seriöst. Jag åt sådär lite. På en hel jävla dag. Helt sjukt. Det är väl i runda slängar 300 kcal, högst. Jag fattar inte hur jag klarade mig. Förvisso åt jag ju mer, då jag hetsåt också, men jag tyckte att 300 kcal var ett rimligt matintag.

Det kan inte klassas som något annat än ätstörningar, och det sjuka är att jag inte insåg det då. Jag tyckte att det var helt normalt. Och då var jag ju ändå upplyst om ätstörningar. Jag visste ju, då som nu, att det inte handlar om smala ideal eller liknande, utan att man mäter sina prestationer i sitt matintag. Jag visste att man blev pigg de första dagarna man svalt sig, men att det i slutänden bara tärde på kroppen. Jag insåg att det var ett orimligt förhållningssätt, att jag inte skulle bli lyckligare bara jag vägde mindre. Jag visste allt det där, och ändå höll jag på.

Och det har tagit sig så många olika uttryck. Som att svälta sig tillsammans med kompisar, bara äta sallad, inte äta alls, träna en timme dagligen, bli vegan, shoppa och supa istället för att äta eller hetsäta för att sedan spy upp allt man ätit.

Det sjukaste är egentligen att jag mätte mitt människovärde i hur smal jag var. Det finns flera inlägg där jag beklagar mig över vilken dålig människa jag var för att jag hade ätit för mycket. Jag har flera minnen av hur jag sitter lutad över toalettstolen och tvingar mig själv att spy, i flera timmar. Jag kommer ihåg att jag på allvar trodde att folk skulle tycka mer om mig om jag var smalare.

Men jag var aldrig superanorektisk, för det fanns alltid för mycket annat jag brydde mig om, som skolan. Det är jag jävligt glad över nu. Jag trillade helt enkelt aldrig dit ordentligt. Men jag har fortfarande bestående magproblem efter att jag bara åt sallad en hel sommar(för lite fett sabbar tarmarna). Och jag tänkte fortfarande i de här banorna till för ganska exakt 2 månader sedan, då jag bestämde mig för att det inte var värt det längre. Jag ville inte ha ångest längre. Det hade också att göra med att mat återigen blev ett socialt fenomen, eftersom jag åt hemma hos min pojkväns pappa så mycket, så det blev helt enkelt för fjantigt och konstigt att bry sig. Innan dess hade jag undvikit att äta mat som jag inte lagat själv i två år. Det innebär alltså två år av att inte äta tillsammans med sin familj eller vänners familjer, vilket är en ganska stor social förlust. Jag gick från att ha total kontroll över mitt eget matintag till att behöva ta vad som erbjöds, och jag tror det var det som till slut fick mig att ta mig ur det.

Sedan dess har jag börjat kontrollera mitt matintag mindre, vilket förvisso har lett till en viktuppgång på ett par kilo, men ett jävligt mycket värdare liv. Det är så jävla skönt att inte längre väga sig två gånger varje dag, att inte behöva tänka på varenda liten grej man stoppar i sig och att inte få massiv ångest så fort det har gått tre dagar utan att man tränat. Det enda som är lite tråkigt är alla kläder jag vuxit ur, men det är ett värt offer. Det känns verkligen otroligt bra.

Men egentligen är det inte vad man äter som spelar roll, utan vad man tänker. Jag åt väldigt normalt en lång period innan jag verkligen kunde konstatera att det var över, för trots att jag åt som en normal människa så tänkte jag som en ätstörd. Jag räknade kalorier, övervägde att strunta i måltider och avstod från en massa olika matvaror(sylt, till exempel, åt jag med gott samvete för första gången på ett år för en vecka sen, detta trots att det finns minst tre olika sorters asgod hemmagjord sylt hemma hos mig). När jag läser vad jag skrivit under de perioderna så skulle jag absolut klassa mig som ätstörd, men jag tyckte inte det då, för jag åt ju. Jag insåg inte hur mycket plats det tog i mitt liv. Jag var tvungen att ha ständig kontroll över vad jag åt hela tiden.

För mig handlar ätstörningar om att mat tar upp en orimligt stor del av ens liv och inget annat. Det gäller såväl folk som hets- och tröstäter, folk som svälter sig som folk som bara bryr sig alldeles för mycket om vad de stoppar i sig. Man kan vara ätstörd utan att det syns eller märks av omgivningen. Jag förstår absolut charmen i det. Det är skönt att ha något att sträva efter, framförallt när målet är så enkelt som de ju är i det här fallet. Men det är verkligen inte värt det.

Ibland så drabbas jag förvisso av tvivel, och vill tillbaks till enkelheten i ätstörningarna. Då brukar jag kolla på bilder på Victoria Beckham och tänka på hur jävla tragiskt det är att en människa som är vuxen och har barn ännu inte har funnit några större värden i livet än att vara smal och ha snygga kläder. Speciellt när man har så jävla mycket pengar och möjligheter att tillgå att man skulle kunna göra väldigt många otroligt mycket coolare saker. Och sen tänker jag att jag vill inte bli sån. Jag vill inte trilla dit och fortsätta bry mig när jag är vuxen, och jag vill inte minnas en tonår präglad av matångest. Jag vill minnas intoxinering, runtröjande och fina vänskaper. Jag investerar hellre min tid och energi på att utveckla min person och skaffa kunskap och erfarenheter, för det är kvaliteer som jag kommer ha kvar när jag blir gammal. För gamla och fula blir vi allihopa, men jag kommer att få ut något av min tid som tonåring, till skillnad från alla anorektiska tjejer som bara kommer att komma ihåg en oändligt lång kaloritabell.

Det jag egentligen vill säga med det här inlägget är att det inte bara är superanorektikerna som bör tänka på vad de håller på med, jag tror snarare att drygt 50% av alla kvinnor borde tänka på vad de egentligen håller på med. För det finns så många som bara är lite ätstörda i kanten, så att det inte märks, men fortfarande tar upp alldeles för mycket tid och energi. De tips jag kan ge för att ta sig ur träsket av matfixering är dels att äta mer borta. Det hjälper. Man bryter mönster och inser att det inte spelar så stor roll om man råkar bryta sina matvanor några gånger. Det andra är att tänka på det som fick mig att tänka om i frågan för första gången, vilket var något min vän Sofia sade till mig appropå ämnet:

”Jag kan inte förstå hur någon kan vilja investera i tillgångar som är sekundära.”

För det är så otroligt jävla sant, och det är verkligen värt att ta sig ur det. Jag lovar.

Jag nu: tjock, ful och lycklig. Jag gör en arg min åt DennisM.