Mitt förakt mot människor(ett rop på hjälp).

Det första tecknet på att en dag kommer bli dålig för mig är att jag känner konstiga lukter. Det stämmer idag också. När jag vaknade på morgonen så luktade alla min kläder surt och svett. Efter att ha bytt tröjja fem gång kom jag fram till att det enda rimliga var att det var jag som hallucinerade, speciellt eftersom jag är täppt i näsan och egentligen inte kan känna lukter särskilt bra just nu.

Och ja, det visade sig stämma. Varenda människa i skolan beter sig som en tvättäkta idiot. De är fruktansvärt ointellektuella hela bunten, och de gör verkligen en grej av det. Alla tjejer säger, och utstrålar, precis det där: “tihi, jag fattar ingenting och jag har inte heller något intresse i att förstå, jag bryr mig bara om bekräftelse”. Jag blir helt galen, för de fyller verkligen upp bilden av blåsta jävla bimbos. Och killarna är precis likadana, fast män; de fyller med andra ord upp bilden av en blåst hockeykille. Jag orkar inte mer.

Varför bryr jag mig ens? Jag brukar klaga på folk som i den här åldern fortfarande bearbetar insikten att livet saknar given mening, och stundom känns meningslöst. Jag anser att när man är såhär gammal så borde man ha kommit till insikt om det och även fattat att det enda man kan göra är att le och kämpa på. Det här är väl en typisk sådan självklar insikt; folk omkring en har i regel åsikter och värderingar som gör att man betraktar dem som idioter. Så är det och så kommer det alltid vara. Så varför har jag fortfarande så extremt stora problem med vad jag upplever som idioti? Borde jag inet ha bearbetet den här insikten? Det var ju fan mer än fem år sedan jag insåg att jag var en människa som hade ovanligt lätt för att tycka ovanligt illa om folk.

Men jag vet för i helvet inte hur man gör. Hur tycker man om människor? Hur accepterar man idioti? Snälla, berätta, någon som kan bättre än jag(i princip vemsomhelst). Hur fan går ni tillväga? Hur klarar ni av att ignorera att någon har fel?