Nyårslöfte.

Jag kom nyss hem efter att ha varit borta i två dagar och satte mig ner för att tala med mina föräldrar; vi avhandlar hur det var att äta julmiddag med Emanuels släkt och liknande saker som är viktiga att avhandla, allt är fint och bra. Men så säger pappa; kan du hänga upp din jacka innan du sätter dig, trots att det verkligen är totalt irrelevant.

Till saken hör att min pappa är en obotlig pedantiker, han ska verkligen alltid komma på en sak man måste göra, och han är inte främmande för att avbryta på helt opassande tider, till exempel när jag knullar. Och när man motbevisar honom, till exempel genom att förklarar att en viss tallrik inte är ens egen, då hittar han jämnt något annat att klaga på. Det mest absurda är när han börjar tjata om att skåpsluckorna ska vara stängda. Seriöst, det är så löjligt att jag smäller av. Hur kan en människa rimligtvis tycka att det är viktigt? Och om man nu tycker det, hur kan man undgå att inse att det är en sådan sak man kan kompromissa bort för en trevligare stämning.

Det här ligger till grund för det största konflikten i mina familj och i mina föräldrars äktenskap och det är så förbannat jobbigt. Inte för att det på något sätt är särskilt konfliktfyllt hemma hos mig, min pappa är generellt en person som är villig att kompromissa och lägga sig om han har fel. Det är dock väldigt drygt att den enda konflikten som existerar är så löjlig, så onödig och framförallt så lättlöst; min farsa borde het enkelt ta och skärpa sig, det tycker alla. Det skulle dessutom leda till att jag städade köket bättre, eftersom jag blir jävligt ovillig att hjälpa till när han tjatar om skåpsluckor.

Utifrån detta så hade jag tänkt att avlägga ett nyårslöfte, ett av de mer seriösa jag avlagt, skulle jag tro; jag vet att jag själv liknar min far på många sätt, bra som dåliga, och även i ovan nämnda beteende kan jag känna igen mig själv tydligt. Jag har också vissa områden som jag värderar högt och har svårt att kompromissa inom, för det mesta är detta en bra egenskap, men jag har nu blivit invigd i livet som någons flickvän och det med råge. Då fungerar det inte längre att vara kompromisslös.

Så mitt nyårslöfte är; jag lovar att alltid försöka se saker ur samma perspektiv som de som finns i min närhet, men framförallt lovar jag att överge de ståndpunkter som visar sig vara praktiskt omöjliga att applicera på verkligheten, hur rimliga de än må låta i teorin.