Utsidan räknas, fatta det nån gång.

Det verkar vara med regel än undantag att ursnygga, ursmala tjejer berättar att de “faktiskt inte bryr sig om sitt utseende”, och att de inte skulle vara så brydda om de var fula. I alla fall uppmanar de alla att tycka om sina kroppar och sig själva, oavsett storlek. Håhåjaja, brukar jag tänka.

Det är lätt att komma och tjata om hur lite ens fördelar egentligen beyder för en, men faktum är att en person som aldrig haft en viss nackdel aldrig kan förstå hur jobbigt det är. Så är det bara. Att komma och yra om hur oviktigt utseende är när man jobbar som modell är ungefär som att jag skulle börja tjata om hur oviktigt det är med svenska inför en samling elever i svenska för nybörjare. Jag har alltid kunnat språket och kan uppenbarligen inte förstå hur det är att inte kunna.

Dessutom är det ganska enkelt att inse fördelarna som kommer med ett vackert yttre. För det första är det möjligt att livnära sig på, både direkt och indirekt. Om man kollar runt så är nästan alla tjejer som är uppe i rampljuset snygga, även om det inte är deras jobb. Man talar hellre spontant med snygga människor än fula, man flirtar hellre med snygga, man knullar hellre med snygga och man vilar hellre ögonen på snygga människor. Snygga människor gör helt enkelt ett bättre och starkare intryck, antagligen delvis för att fler människor blir attraherade av dem och därför minns dem bättre. Att påstå att yttre skönhet inte skulle vara förenat med fördelar är bara löjligt.

Säkert finns det en massa hemskheter man blir utsatt för om man ser bra ut, till exempel att man får sin personliga sfär kränkt när någon främmande går fram till en och säger att man är snygg. Oh, hemska tanke! Faktum är dock att man för det mesta kan se ganska vedervärdig ut om man försöker, så om ni inte vill ha komplimanger på krogen kan ni väl klä ner er lite. Jag misstänker dock att det har mer att göra med vilken person som ger komplimangen; är den en kille som ser ut som Edward Cullen är det okej, men om det är en ful/gammal person så är det fel. Man ska hålla sig inom sin egen liga! Om det var så att alla tecken på uppskattning från ens omgivning var oönskade skulle man inte framhäva sitt utseende, så det så. Visserligen kan man göra sig snygg för sin egen skull, men den som går lika mejkad hemma som på krogen skulle jag vilja se mentalt friskhetsintyg på.

Jag har fördelen att ha blivit tilldelad ett, i mitt tycke, ganska fördelaktigt utseende. Jag har inga uppenbara “skönhetsmissar”, mitt ansikte är symmetriskt, jag har ett tjockt och vackert hår samt en ganska proportionerlig kropp med helt normal fettförbränning. Detta är inte allt för mig, jag inser själv att det finns saker som är viktigare än mitt utseende. Men jag har själv varit i situationen där man tror att allt blir bättre bara man förlorar några kilon till, då kämpade jag mig ner till en väldigt låg vikt. Självklart blev jag inte lycklig för det, men för att nå den insikten krävdes det att jag kommit dit. Dit kan man dock inte komma om man bara är ful i grunden, såvida man inte har väldigt mycket pengar till övers för operationer.

Gräset är visserligen alltid grönare på andra sidan, men om man aldrig får ta del av den andra sidan kan man ha svårt att begripa att all lycka i livet inte kommer med ett vackert ansikte. Detta är givetvis en ännu mer omöjlig insikt för dem som faktiskt har lidit riktiga nackdelar på grund av sitt utseende, till exempel blivit mobbade eller aldrig kunnat anses attraktiva nog att bli älskade. Att alltid få vara den roliga och charmiga men alldeles för fula kompisen kan inte vara roligt.

Jag vet själv hur det är att ha ångest över sitt utseende; jag har legat många nätter och dragit i mitt beklagliga magfett, jag har stått framför spegeln i timmar för att försöka hitta en enda liten grej som jag finner fin men misslyckats. Jag har förstått att det är hjärnspöken nu, men det var egentligen inte fören jag hittade en person som älskade mig för precis den jag var och som tyckte att jag var fin trots min alldeles för stora mage, för platta rumpa, för korta ögonbryn och för höga panna som jag förstod att det är lugnt och att jag uppenbarligen har andra sidor som väger upp allt detta. Men om den personen aldrig kommer,* ja, då är det inte konstigt att man aldrig förstår att utsidan inte är allt.

Och sorgligt nog finns det människor som ser alldeles för vedervärdiga ut för att kunna bli uppskattade; vissa människor gör helt enkelt ont att se på.** Jag tycker riktigt synd om er, det måste vara hemskt att leva i vetskap om att man lider av ett socialt handikapp, för det är precis det fulhet är. Speciellt när man är övertygad om sin egen fulhet, eftersom människor som är det tenderar att bete sig blygt och avvisande. När detta handikapp dessutom blir negligerat och förnekat av omgivningen måste det vara jobbigt, ungefär som om alla skulle säga till en rullstolsburen att den visst kunde gå, det funkar ju bara inte.

Men mest vill jag att alla jävla modelltjejer ska sluta tjata om hur lite de bryr sig, för det är för det första lögn och för det andra fruktansvärt  insiktsfullt. Det enda anledningen till att ni “inte bryr er” är att ni inte fattar hur förbannat bra ni har det.

* Jag menar inte att allas räddning är en partner, men alla behöver bli uppskattade för saker de upplever har relevans.

** Kom nu inte och tjata om att skönhet är subjektivt för det är fel. Om skönhet var subjektivt, hur skulle man då kunna ha supermodeller eller omröstningar om vilka kvinnor som är världens vackraste. De kanske inte faller dig i smaken, men jag tror inte att dina personliga preferenser ligger särskilt långt ifrån. Proportionalitet och genomsnittlighet är två saker som bevisligen får oss att gilla ett ansikte. Ingen tycker att missbildningar är vackert, såvida man inte har en väldigt ovanlig sexuell preferens.