Kropp-själ-dualism.
Nog för att även jag tycker att yoga-vågen är fruktansvärt lökig, men det finns fan få saker som är så jobbigt som själ-kropp-dualister.
Att kropp och själ skulle vara två skilda ting som saknar koppling till varandra är en jävla kvarleva från västerländsk religion och filosofi där man alltid har utgått från att det är så, till skillnad från österländska läror, där man ofta ser kropp och själv som starkt beroende av varandra. Nog för att det finns mycket kroppen är själens tempel-snack inom västerlandet, men det handlar snarare om att man ser kroppen som ett litet barn eller en pryl som själen skall ansvara över för att gud ska bli glad. Det stör mig att folk fortfarande tenderar att skilja på fysiskt och psykiskt välmående till en alltför överdriven nivå.
När folk klagar för mig på hur synd det är om dem så brukar jag rekommendera dem att träna och äta ordentligt, förslagsvis även sluta bruka droger av olika slag, men då kommer alltid ett jävla tjat om att det är deras tankar som får dem att må dåligt, att det inte är fysiskt. Det kan säkert stämma att det är mer komplicerade problem än vad som kan lösas med lite grönsaker, men jag har fan aldrig hört talas om någon som inte mått bättre av att gå över till en sundare livsstil, så även om det inte löser hela problemet så kan det vara ett steg på vägen.
Det må låta fjantigt, men det enda som hjälpt mig direkt i mitt psykiska välmående har varit livsstilsförändringar, som att sluta slentriandricka alkohol eller gå på pilates. Det fungerar och till råge på allt snabbt och utan tjafs, jag är fan ledsen över att jag dissat all form av mindfullness-tänkande så pass länge som jag gjort, för jag hade nog sluppit de flesta av mina hormonutbrott det senaste året i sådana fall. Inte för att jag inte har blivit hjälpt av min psykolog, men hon har hjälpt mig med inställningar och saker jag har haft problem med hela livet, men mitt direkta psykiska välmående är något jag bara kunnat få genom att ta hand om min kropp.
Man måste inse att det som styr ens känslor är signalsubstanser, även om tidigare erfarenheter också spelar stor roll. Jag tycker att det är fascinerande att överlag vetenskapligt lagda och vettiga människor tar till sig kropps-själ-dualism i olika former utan att reflektera över det, jag antar att det är någon form av försvarsmekanism. För visst är det jobbigt att förändra sin livsstil, men enligt min erfarenhet är det så värt det.
Om folk inte accepterar att livsstilen påverkar välbefinnande har det kanske inte mycket med någon filosofi att göra. Det finns knappast någon utbredd västerländsk filosofi som helt skulle förneka koppling mellan fysiska och mentala skeenden (om man inte helt förnekar den ena sortens skeenden); i så fall blir det svårt att förstå hur vi alls kan påverka den fysiska världen med vår vilja eller motta intryck via sinnesorganen. (Signalsubstanser är väl en förutsättning även för lagring av erfarenheter.) Substansdualister som Descartes ville normalt inte förneka kropp/själ-samverkan; de såg det snarare som ett centralt problem hur man skulle förstå den inom ramen för substansdualism; det är väl mycket de svårigheterna som gör att läran inte är populär inom modern filosofi.
Okej, så inläst är inte jag på ämnet så du har överbevisat mig. Jag hävdar dock fortfarande att sambandet mellan kropp och själ är grovt underskattat, i alla fall om man jämför med österländsk filosofi där det formligen kryllar av idéer om hur man ska äta/träna/leva i förhållande till sin personlighet och för att må bra.
Jo, du kanske har rätt. Jag är inte vidare insatt i de österländska teorierna; västerländska filosofer har väl i regel inte sett sådant som hörande till sätt ämnesområde. Nietzsche kanske är en av dem som kommer närmat; han verkar ha ansett att våra moraliska och religiösa system indirekt kunde skyllas på bl.a. inkorrekt diet, som vegetarianism.