Till Monica; be inte om ursäkt(inte för allt i alla fall).

Jaha. Bloggkommentetaorerna skriver om Monica Jonsson som är skönhetsredaktör på solo. Hon har tydligen, för tre år sedan, gått ut och “försvarat” de så kallade stureplansprofilerna i en “debattartikel“. Jag antar att vi alla minns dessa män, som anklagades och dömdes för en våldtäkt.

Nu har detta tydligen uppmärksammats igen för att jag vet inte, men folk är arga, mycket arga, och tycker att Solo beter sig oansvarigt som anställt henne och så vidare. Tre år efteråt är folk fortfarande förbannade och bloggkommentatorerna har helt rätt i att hon borde få en andra chans. Folk går till och med på Solo för att de anställer henne och bloggkommentatorerna för att de påstår att hon borde få en andra chans. Nog sagt om det.

Men jag tog mig hur som helst tid och läste debattartikeln och anser att reaktionerna är grovt överdrivna. Visserligen innehåller den en del ganska klumpigt tjat om gränsdragningar mellan våldtäkt och icke våldtäkt, men på det stora hela är det ungefär samma sak som jag uttrycker i det här inlägget, dock mycket klumpigare och mycket mer spekulativt, men vissa saknar faktiskt förmåga att uttrycka sig ordentligt och jag upplever hennes artikel mer som klumpig och skriven under stark affektion än något annat. Jag kan fatta att folk lackar på uttalanden som dessa, vilket är en del av debattartikeln.

“Stureplansprofilen är inblandad i, samt i liknande fall, är att tjejerna som påstår sig ha fallit offer för ”våldtäktssvinen” i själva verket har känslomässiga band till killarna. Det ligger förmodligen en hel del psykologi – sårade känslor – i dessa historier.
Tjejerna har med största sannolikhet följt med killarna hem frivilligt, knappast omedvetna om att någon form av sexuellt umgänge kommer bli aktuellt. Förmodligen har samma skeende hänt tidigare. Att säga tvärnej till en person som man hyser starka känslor för – finns det över huvud taget något svårare?”

“Jag tror knappast att den häktade tjugoettåringen skulle ha våldtagit mig. Om det var han och jag som hamnat på en blöt efterfest tillsammans skulle den där natten som snart ska upp i hovrätten aldrig ha slutat så illa. Detta oavsett om jag varit berusad eller inte, oavsett hur jag hade valt att klä mig. För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill.”

“Men en sak vet jag: Målar man upp sig själv som tjejen som inte kan säga nej blir man också behandlad därefter.”

“Vi måste bestämma oss för att vi har ett högt egenvärde – något som kanske till och med en Stureplanskille full med förnedrande jargong hade valt att respektera.”

“Trots detta så måste vi tjejer inse att vi inte kan lägga våra egna val i någon annans händer. Vi måste ta bättre hand om oss själva. Vi måste fatta att alla små val vi gör ger ringar på vattnet. De ringarna blir vår aura – och vår aura visar vad vi vill.”

Dessa uttalanden är rentav vidriga, det håller jag med om, och det är dessa som de flesta har reagerat på, det ska sägas. Såna här saker säger man helt enkelt inte för det är att legitimera våldtäkten. Faktum kvarstår dock att en våldtäkt inte föreligger om inte vissa kriterier fylls upp, där har hon faktiskt helt rätt.  Hon har också rätt i att man inte bör spekulera för mycket innan domen fallit. Kommentarerna på hela grejen lyder ungefär såhär.

“…jag förstår inte hur du som chefredaktör resonerar när du anställer en person som skrivit en debattartikel där hon försvarar de s.k stureplansprofilerna, som våldtog en 19årig tjej så grovt att hon hade skador över hela kroppen efteråt som analsprickor osv. Jag trodde SOLO var en tidning som fanns för att ge tjejer självförtroende, och stå på deras sida…”

“Det spelar ingen roll huruvida SOLO beställde artikeln eller inte, “journalisten” är fortfarande anställd hos er. Hade det varit samma sak om det gällt en artikel som belyste främlingsfientlighet? Hade den typen av reporter senare varit välkommen att arbeta på SOLO? Det rimmar mycket illa med att ha en image utåt att man vill stärka unga tjejers självkänsla och samtidigt ha en anställd som dels spär på myten om vad en “riktig våldtäktsman är” men som också är kvinnofientlig. Pinsamt! Solo borde ta sitt ansvar och göra ett offentligt statement där man klargör sin ståndpunkt gällande våld mot kvinnor, nu känns det hela som ren och skär dubbelmoral.”

“Fullkomligt vidrig artikel, hon verkar ju helst blåst. Men det står att det är skönhetsredaktören och inte moderedaktören..? fast hon kanske har bytat.”

Det handlar om att man inte kan kalla allt som “känns” som våldtäkt för våldtäkt, det måste föreligga klarhet om att den andra personen inte vill, alternativ är ur stånd att ta ett beslut över huvud taget. Om man inte fyller upp dessa kriterier är man inte våldtagen, punkt slut. Att det “kändes” så är knappast argument nog. Monica resonerar om de känslomässiga banden mellan de inblandade och frågar sig om inte anklagelserna kan ha sin upprinnelse i att hon “gick med” på sex i hopp om någon annan slags vinst, såsom status eller bekräftelse, men sedan, när hon inte fick detta, upplevde det hela som rakt igenom ofrivilligt. Nu var det uppenbarligen inte så, enligt rättens beslut, men detta var ju innan det kom, vilket är en del av Monicas poäng.

Hela Monicas poäng kan i slutet sammanfattas till att hon inte tycker att man ska döma dessa människor på förhand, av den enkla anledningen att en anklagelse inte innebär att det nödvändigtvis har hänt. Rättssystemet bygger på att man har tillit till det, att ingen människa är skyldig innan den bedöms som skyldig. Att man då bedöms som skyldig i allmänhetens ögon innan det faktiskt är klarlagt är mycket negativt, dels för att det kan påverka domstolens beslut eftersom ingen är immun mot den allmänna diskursen, men också för att domens beslut i slutänden inte spelar någon roll, för man är ändå för lång tid utfrusen från samhället när det har gått ett sådant rev kring en, även om man skulle beslutas vara oskyldig.

“Det är förstås helt okej att hata brats, men när medierna ger vika för pöbeln och sätter pressetiken och ytterst rättssäkerheten ur spel befinner vi oss på ett sluttande plan.
Därför ber jag er vänta med att döma mina bekanta tills domstolen sagt sitt.”

Och detta ska Monica be om ursäkt för. Hon ska be om ursäkt för att hon försvarar rättssäkerheten, en av de viktigaste principerna i vårt moderna samhälle. Detta är i min åsikt inget annat än absurt. Ni måste väl för i helvete förstå att det är väldigt stor skillnad på att förneka brottet upp och ner och på att mynta tanken att det kanske inte bara är den som anklagar som har något att säga till om, att den personen faktiskt också kan ljuga. Monica har inte sagt att anklagelserna är fel, att tjejen ljuger, hon har bara sagt att det är en jävla möjlighet.

Snälla Solo, snälla Monica, be för i helvete inte om ursäkt. Be inte om ursäkt för att du försvarar en av samhällets viktigaste principer. Be om ursäkt för din fruktansvärda kvinnosyn och ditt klumpiga sätt att uttrycka dig, gärna, men ta inte tillbaks allt. Stå för det som är rätt.

Uppdatering; Jag har blivit tvungen att kapitulera en smula. Monica är verkligen vidrig i vissa avseenden, jag står dock fast vid att hon har helt rätt i andra. Dock känns hennes försvarande av rättssäkerhet ganska mycket som en löjlig ursäkt till att rentvå sina vänner. Det hade kunnat vara så bra om hon hållit dig till den viktiga frågan, huvudlinjen, det vill säga rättssäkerheten och skitit i allt tjat om “hur man framstår”.