Genus.

Jag fattar inte folk som påstår att genus egentligen är ett påhitt, eller i alla fall inte så markant och påverkande som det påstås att det är. Folk som menar att det egentligen inte sitter så jävla djupt, och att det bara är för kvinnor att sluta bete sig som det förväntas av dem.

Det finns sjukt mycket forskning gällande genus, en av de mest intressanta sakerna jag hört om är hur man agerar mot precis nyfödda. Man hade satt upp ett experiment där en person gick in i ett rum med ett barn i, barnet var antingen gul, rosa eller blå-klätt. Personen visste inte vilket kön barnet hade, men man kunde tydligt se att det rosaklädda barnet behandlades väldigt mjukt, det blåklädda något hårdhäntare. Men det mast intressanta är att folk blev sjukt förvirrade av det gulklädda barnet, eftersom de inte kunde bestämma vilket kön det hade. De kunde liksom inte bestämma hur de skulle leka med ungen. Det borde ju rimligtvis inte spela någon roll, i och med att så pass små barn är ganska likvärdiga i ömtålighet och intressen oavsett kön.

För mig talar detta tydligt om att vi sätter ett stort värde på vilken könstillhörighet någon har och hur djupt rotat vissa köns samhällstillskrivna attribut(såsom färger)är i våra medvetanden. Om man sätter detta i relation till annan psykologisk forskning, där man har visat att det folk tror om en spelar extremt stor roll för hur man utvecklas, oavsett om man vet om dem eller ej. Människor är komplexa varelser och det handlar inte bara om vad man säger till andra personer, utan om små nyanser i kroppsspråk och ansiktsuttryck.

Allvarligt talat nu, de flesta har säkert varit med om att de instinktivt tänkt “han” när de hör om en chef eller en framgångsrik konstnär och “hon” när de hör om en förälder eller en dagisfröken. Detta beror ju ibland på att många dagisfröknar faktiskt är kvinnor, men minst lika ofta på att man har en uppfattning om att chefer alltid är män, fast man väldigt ofta stöter på kvinnliga chefer. Jag är med om det ofta och jag tvivlar på att det finns personer som inte tänker så om de inte aktivt har ansträngt sig för att göra sig av med den mekanismen. Det har jag, men det händer mig ganska ofta i alla fall. Jag märker också att jag värderar kön högt, jag blir till exempel förvirrad om jag inte kan könsbestämma en person i verkliga livet eller i en berättelse och jag tror inte att det är en egenskap jag är ensam om.

Vi tänker olika om olika kön och könstillhörighet är viktigt, så är det bara. Att nedvärdera genusfrågan för att man själv inte tycker att man låter kvinnor och män komma till tals olika mycket är dumt, dels för att det inte bara handlar om siffror och statistik, minuter någon har fått tala. Det handlar om de små signaler vi skickar ut till människor i vår omgivning varje dag och jag tycker det är var persons jävla ansvar att rannsaka sig själv efter sådana innan man påstår sig vara opåverkad av folks kön.