Svar.

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om Lars Vilks, jag tänkte svara på den i ett inlägg.

jag är själv inte troende på något plan, mer än att jag hoppas på att något sådant som karma existerar. men jag blir ändå avigt inställd till det du skriver.
att se så pass dömande på religion tror jag inte gynnar någon. jag ser tro som någonting väldigt personligt & ingenting man någonsin ska behöva förklara. det är inte som att välja en gymnasieutbildning där man kanske borde ha koll på vad alla andra innebär, så jag förstår inte argumentet om att man borde sätta sig ner med små informationsblad om alla möjliga religioner som finns där ute [eller i alla fall de fem världsreligionerna enligt dig] & läsa på som inför ett högskoleprov innan man väljer ‘sin tro’.
& att dra så många över en kant är aldrig bra. visst tusan finns det tokiga muslimer, men det finns samtidigt även ett bra antal tokiga ateister utbildade i ett skolsystem som grundar sig delvis på kristna värderingar. extremistgrupper, visst. men en hel religion?
jag tror det är bättre att flytta sina ramar en bit utåt istället för att stänga in sig innanför & vara så säker på att det man själv tror är fullkomligt riktigt. vilket gäller både troende & icke-troende människor.

Att vara religiös är att acceptera en världsbild som saknar bevis över huvud taget. Att tro på en gud är precis lika ogrundat och orimligt som att tro på enhörningar, kentaurer, talande getter eller något annat fantasifoster direkt taget ur luften. Man kan alltid referera till sina personliga andliga upplevelser, men det är som att referera sin tro på talade getter till att man såg en get tala en gång i en dröm, alltså någon som hos de flesta skulle uppfattas som ett tecken på galenskap. Alltså, jag skulle just nu kunna hitta på en gud och en morallära och den skulle vara precis lika trolig som vilken religion som helst.

Jag förstår inte varför val av religion inte skulle vara som att välja gymnasieutbildning, om inte viktigare. Det är ju ett trossystem som man ska följa hela sitt liv och då tycker jag att man ska lägga lite mer ansträngning på att välja rätt än att bara ta det ens föräldrar tror på. Dessutom var ju problemet jag beskrev det att många säger att de funnit sin egen tro, när förvånande många av dessa väljer samma som sina föräldrar eller sin omgivning. Då tycker jag inte att man kan påstå att man valt sin egen religion om man inte läst på noga. Givetvis finns det undantag, som alltid. Jag ser ingen anledning till att alltid påpeka det när det är uppenbart för läsaren att min text bygger på generaliseringar.

När det gäller argumentet att många religiösa är sekulära så kan jag dels säga att det i mångt och mycket är en populär men tyvärr felaktig uppfattning. Givetvis finns det dem som är vettiga och religiösa men en merpart av alla troende muslimer (och säkert när det gäller andra religioner också) är vad man här skulle kalla extremister; människor som ställer sig bakom sharialagstiftning, självmordsbombning och liknande väldigt ickesekulära värderingar*. Moderat religiositet har dock fortfarande problemet att man accepterar en världsbild som saknar belägg. Dessutom är moderat religiösa så att säga både misslyckade ur ett religiös perspektiv, då de inte följer guds ord, och misslyckade ur ett vetenskapligt perspektiv, då de tar till sig en världsbild det inte finns belägg för. Faktum är att många religioner bygger på en helig skrift, typ bibeln eller koranen, det är i grunden där religionens värderingar klargörs. Om man är religiös så binder man sig i regel till en tolkning av någon skrift och om man bryter mot den är man ju faktiskt en dålig troende. Det finns ingen anledning att binda sig till en specifik religion om det man egentligen tror på är andlighet och ett ospecificerat “mer”.

Jag hävdar att man kan få alla de positiva delarna av religion, det vill säga gemenskap, ett rimligt moralsystem av följa och andlighet från andra betydligt mycket mer underbyggda och rimliga läror, till exempel filosofin eller valfritt mindfullnessgrejs. Därför fyller religionen idag ingen funktion som en positiv kraft i människors liv.

Om det nu visar sig att jag har fel och det faktiskt finns en gud så är för det första sannolikheten för att det är just den jag tror på väldigt liten, då det finns hur många hypotetiska gudar som helst, med andra ord känns det ganska meningslöst att ägna sitt liv åt ett bibehålla en livsstil som jag sannolikt inte får något för istället för att satsa på att vara så lycklig som möjligt och göra mina medmänniskor så lyckliga som möjligt i nuet. Jag tror att det är ett val jag kommer vara nöjd med.

Men ärligt talat så förstår jag inte varför jag ska visa respekt för något som är ogrundat, inte behövs och har skapat och fortfarande skapar några av de största konflikterna i mänsklighetens historia. Kommunismens eller nazismens mord är INGENTING i förhållande till religionens mord. Jag kommer aldrig att respektera en människa som helt oproblematiserat accepterar en världsbild som saknar bevis och dessutom har lett till några av de största folkmorden genom historien och det ser jag inte någon anledning till att göra heller.

*Källan till detta påstående är The end of Faith av Sam Harris, mer specifikt kapitlet The problem with Islam.